Malin´s blogg

när man ung säger många att man inte vet vad äkta kärlek är, jag vet vad äkta kärlek var. Det pirrade i kroppen varje gång man såg honom, allt man pratade om handlade om honom. Han var bäst, störst & vackrast, jaa han var äkta kärlek. 15 år och redan hittat sitt livs kärlek, många skakar på huvudet och säger nej. Mirakel kan hända, man kan hitta sin livs kärlek när man är ung & det är ingen tragedi för det är verkligen äkta kärlek. Vill man vara med någon person ska man få vara med den, man kommer inse tillslut om de funkar eller inte. När man är ung behöver man mer tid till att förstå om de verkligen är äkta kärlek eller inte, jag visste att det var äkta kärlek. Jag var stolt, i mina ögon var han bäst. Man har sina djupa dalar och man svävar på sina rosa moln ibland men det är så livet fungerar och även kärleken. Man har det kanon vissa dagar & vissa dagar vill man bara sjunka igenom jorden. Det fina med kärlek att man oftast klarar det tillsammans, prata, skratta, gråta. Om man bara ger kärlek, uppskattning, tillit och det där lilla extra som krävs så funkar allt. Jag vet för jag har varit där själv, det är därför jag ska berätta för er om min livs kärlek. Många tycker nog jag är knäpp som skriver detta & helt ärligt vet jag verkligen inte varför jag gör det. Tror dock det är en liten del av mig som måste komma ut, som varit instängd inom mig.


15 år, högstadiet, ung, nyfiken, rädd, blyg. Jag var en normal flicka, precis som alla andra. Jobbade hårt med alla krav från diverse håll. Det var väldigt viktigt med bra betyg och att vara duktig på de mesta, jag visste inte då vad mina drömmar var men om sanningen ska fram så vet jag det inte ännu heller. Ännu har jag inga drömmar eller ambitioner, jag vet inte vad jag vill med mitt liv och jag skäms för att säga det. Vet att folk vill att man ska bli stor, tjäna mycket pengar, skaffa barn osv. Men det är vad jag vill som är det viktiga och det är väldigt lätt att man glömmer bort det ibland, väldigt ofta må jag nog säga. Dock stod han där, 17 år. Det började sakta, jag blev tagen av hans ord. Det var allt jag ville höra, man var ung och kärleken växte fort. Han spelade innebandy, jag innebandy. Det var som en saga, det kändes så bra. Till en början gick det sakta, var lite då & då men tillslut övergick det till mer & mer nämligen varje dag. Man växte upp ihop kan man säga, våra individer formades med hjälp av varandra. Vi hade sjukt underbara stunder men även dåliga, precis som det ska vara. Vissa gånger var vi svaga och andra starka men vi hjälptes åt och vi tog oss alltid ur det. Om man ska se till min stora svaghet då så var det min svartsjuka, jag var sjukt svartsjuk och det har jag idag lärt mig bota. Jag anser att man kan bota sina dåliga egenskaper om någon bara hjälper en. Han stod ut med mig och fick mig att känna att jag var speciell, hans lilla älskling. Jag älskade verkligen hans familj, dock kan jag säga idag att jag tycker så mycket om de ännu. En del av mig saknar de så mycket, jag anser nämligen att man måste trivas med familjen mycket för att det ska kunna funka i ett förhållande. De 2.5 åren var bra år, jag lärde mig mycket och jag växte som människa. Jag blev mer självsäker och har bildat mer förtroende, hade nog aldrig varit den personen jag är idag om det inte varit för honom. Men sedan tog även vår saga slut och varför kan man undra, den frågan ställde jag mig själv miljoner gånger om när det hade tagit slut. Jag förstod verkligen inte varför, jag var helt förstörd. Poängen är att jag tog igenom mig allt smärta och idag är det 1.5 år sedan vi tog skilda vägar. Denna tid har även varit fantastisk även om jag saknar honom så mycket ibland, jag har blivit en helt annan människa och människorna i min omgivning säger att jag är mer glad och öppen. Många säger att det nog var bra att de tog slut, vi är bättre individer nu och vi hade aldrig blivit såhär om de hade varit vi två. Det är en fråga som jag tycker andra gärna kan få tänka på men hålla för sig själva. Visst, jag ska inte sticka under stolen med att jag har varit förbannad, sårad, ledsen X antal ggr på denna tiden pga honom men på något sätt hittade vi ändå alltid tillbaka till varandra. En gång var det äkta kärlek och är det meningen att det ska vara vi så kommer vi en gång hitta tillbaka till varandra.


Idag lever jag mitt fartfyllda liv med innebandy, vänner, jobb & familj. Letar lägenhet i Kalmar och försöker leva livet, men jag ska inte sticka under stolen att jag tänker på honom ibland och på hur vi hade det den underbara tiden och jag försöker inbilla mig att skulle de vara vi igen så skulle vi nog kunna ha det lika bra om inte bättre nu när vi har vuxit på olika håll och är två helt olika individer. Det är en fråga man inte ska tänka på egentligen för man måste verkligen försöka för att se om de skulle gå, vi har sårat varandra så mycket men jag anser att allt går att laga. Jag har lagat mitt, och jag har sagt förlåt minst miljoner gånger. Det finns miljoner skäl att skylla på men någonstans inser man nog att det är bara vi själva som har oss att skylla och inte någon annan, vi var för lättpåverkade och vågade aldrig riktigt ta steget fullt ut. Så från och med nu ska jag köra mitt egna race och lyssna på mitt egna hjärta & huvud så får vi se vart de leder mig. Jag vet & hoppas att det kommer leda till en ljus framtid.

Han lever idag också såklart, har dock inte så stor koll då vi inte har någon kontakt och det är faktiskt lite synd. Dock tror jag han har det bra med innebandy, jobb, vänner osv. Jag tror inte han saknar på samma sätt som jag gör utan han lever livet & har roligt. Jag tror faktiskt han har lagt allt bakom sig och blickar bara framåt och aldrig bakåt. Jag avundas han att han kan göra så, hade jag själv gärna gjort om jag bara hade kunnat. Dock är vi människor helt olika och vi funkar helt annorlunda. Alla är vi en enskild individ med fina egenskaper som man ska ta till vara på. jag försökte aldrig ändra dig, glöm aldrig de.

Detta var lite om mitt liv som ung, dock är jag ung fortfarande men man börjar gå mot vuxenvärld och folk förväntar sig att man ska klara av vissa saker och ting nu som en individ så det är nog dags att börja visa världen att jag också kan stå på mina egna ben! Detta inlägget har jag haft sparat i X antal månader men det är först nu som jag vågar publicera de, hoppas bara inte att mina föräldrar (om de nu läser detta) flippar ur och ni mina kära vänner får gärna kommentera.

ett sista förlåt från flickan från det blå